skott i Grundstatus, G.
RELATIVITET i konceptets tappning är även det en effekt av resonansegenskaper p.g.a. DYR. Resonans kan beskrivas som optimal BALANS mellan de i föregående kapitel beskrivna perspektiven baserade på skalära och symmetriska samband. DYR är den princip i konceptet som via SYMMETRI-egenskaper optimerar balansen. Verkligheten och dess begrepp och storheter är därigenom via G, MP, DYR och VÄXELVERKAN överlagrad universums komplexa dynamik, vilket bör vara av filosofiskt intresse.
Vid RESONANS är reaktanserna enligt läroboken lika stora, XC = XL , vilket innebär att
1/ωC = ωL , som ger ω2 = 1/ CL , kan skrivas, ω0 = 1/√LC.
ω0 är vinkelresonansfrekvensen.
Begreppet resonans innefattar här alltså frekvens och då även variabeln TID. Att då använda sig av begreppet resonans för att förklara tid, är att ”bita sig i svansen” hävdar ant flertalet. Men stämmer denna slutsats, kan den vara förhastad?
Problemet är lite lurigt, och för att förklara detta använder sig konceptet av begreppet ”ETER”.
Begreppet ETER har en lång historia som hypotes inom fysiken och filosofin. Den helt övervägande majoriteten av dagens fysiker förkastar enligt bl a Wikipedia eterbaserade hypoteser. I ett tal vid Universitetet i Leiden 1920, hävdar dock Einstein att relativitetsteorin enligt honom var helt beroende av någon form av eter, dock inte den klassiska ljusbärande etern. Vid slutet av sitt liv verkar det som Einstein blivit övertygad om att ”rumtid” är en ny form av en eter, som på något sätt tjänar som referensram för egenskapen tröghet. Än i dag är det oklart hur tröghet uppstår och denna grundläggande aspekt väntar på sin lösning.
Det DELTA-konceptet benämner Grundstatus, G, har karaktär av en ETER, v.g.
se kapitel, 6. Det konceptet hävdar, ang förekomst av en eter, förefaller ha vissa likheter med de behov Einsteins eter var tänkt att motivera och fylla, även om skillnader finns. Något tillspetsat är TID och RESONANS olika sidor av samma mynt enligt konceptet! Myntet består av G och tillämpning av olika referenser via MP.
Växelverkan mellan atomer beskrivs i konceptet via kombinationer av Eulers formel och principerna DRP och MP, som en typ av perspektivberoende ”ömsesidigt och komplext BALANS-fenomen”. BALANSEN erhålls via en typ av ”rörlig/mobil” RESONANS, DYR. Förutsättningar för resonansen och dess synkronisering är MP och de olika
MP-perspektiven.
BALANSEN ligger som exempel till grund för växelverkans ”noll-nivå”, och i förlängningen till ljusets KONSTANTA hastighet, c (Det Einstein inte kunde förklara utan tvingades postulera). DYR är även, via BALANSEN, bestämmande/styrande för/av relationen mellan materia och rum.
Utmärkande för DYR är att principen spaltar upp växelverkan i olika referensberoende SKF-PERSPEKTIV. Balanskriteriet 2ΔØ symboliserar två, varandra balanserande, perspektiv. DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor”, eller kanske bättre en ”VXV-PROJEKTOR”. Kännetecknande för perspektiven är att de i viss bemärkelse BALANSERAR varandra. P.g.a. dess unika principiella karaktär benämns detta, ”AVIG & RÄT”.
Med resonanskrets avses här en ”svängningskrets” där svängningen förenklat kan liknas vid en typ av REAKTANS-STYRT ”pendlings-flöde” på fältnivå mellan två lagringsformer. Dessa lagringsformer utgörs i en konventionell elektrisk resonanskrets i enklaste utförande av en kondensator, C, och en induktans (spole), L.
Kondensatorns, C, energilagringsförmåga bestäms av dess kapacitans som är proportionell mot kondensatorns yta, A, och omvänt (= inverterat) proportionell mot avståndet, d,
mellan kondensatorytorna. C = εο A / d
Lagringsförmågan ökar således med ökande YTA, och minskande avstånd. Det innebär att kondensatorn har G-egenskapen att lagra i ”utspädd” form i rummet.
Kondensatorns reaktans skrivs, XC = 1/ωC = 1/ 2πfC , och i komplex form XC = 1/jωC Reaktansen för C beskrivs således som ett inverterat uttryck. Enkelt uttryckt innebär detta att ju större kapacitans och högre frekvens, desto mindre reaktans (≈ växelströms-motstånd).
Induktansen, L, (≈ spole) har till skillnad mot kondensatorn en ”koncentrerad” lagringsförmåga.
Koncentrationen i rummet uppnås genom att spolens trådlängd är cirkulär och lång. Lagringsformen har en "cirkulär" natur.
Det innebär att induktansen har G-egenskapen att lagra i ”koncentrerad” form i rummet. Induktansens reaktans skrivs, XL = ωL = 2πfL , och i komplex form XL = jωL
Reaktansen för L beskrivs således som ett icke inverterat uttryck.
Vi behöver känna till vinkelfrekvensen ω, som här skrivs ω = 2πf
Vid RESONANS är reaktanserna lika stora, XC = XL , vilket innebär att 1/ωC = ωL ,
som ger ω2 = 1/ CL , som kan skrivas, ω0 = 1/√LC, där ω0 är vinkel-resonansfrekvensen. Det innebär att vid resonans ”balanserar” reaktanserna XC och XL varandra i vissa avseenden.
Detta skall visa sig vara av betydelse för tolkningen av bl.a. begreppet relativitet.
Kännetecknande för en konventionell elektrisk resonanskrets är att dess impedans
(≈ ”motstånd”) vid resonans i vacuum går mot noll (0) vid serieresonans, och mot oändligt (∞) vid parallellresonans.
Denna impedansskillnad används inom konceptet vid växelverkande atomer och resonans för att neutralisera/balansera koncentrations-variationer i form av överskott och underskott i G. Detta möjliggörs p.g.a. det reaktans-SKIFT som sker kring resonanspunkten, ω0, och som kan liknas vid ett av vxv-reaktanskvoten styrt ”KOMPENSATIONS-FLÖDE” som eftersträvar balans. Det reaktans-styrda ”KOMPENSATIONS-FLÖDET” kan ur det atomära verklighetsperspektivet jämställas med att ”KOMPENSATIONS-VEKTORN” ”roterats” och ändrar riktning mot balans, som funktion av de p.g.a. ÖMSESIDIGHETEN genererade olika SKALFAKTORER. Principiellt rör det sig om RESONANSENS SYMMETRI-SKAPANDE egenskaper i kombination med SKALFAKTORDIFFERENS och REFERENSSKIFT.
Det är här frågan om matematikens tillämpbarhet på metafysisk nivå testas. Vad gäller?
I de vxv-samband inkl. DYNAMISKA resonanser som tillämpas i konceptet är komponenterna C och L ersatta med strukturer representerade olika koncentrationer i G, m.a.o. SKF. Det intressanta här är att värdet på C och L (kapacitans respektive induktans) är beroende av dessa komponenters fysiska storlek. Detta faktum utnyttjas i konceptet genom att storleken varieras virtuellt m.a.o. att SKALFAKTORN, SKF, varieras. Detta möjliggörs alltså i konceptet genom tillämpning av individuella förankringar via MP. De individuella ”perspektiven” ser således olika stora ut, relativt varandra, p.g,a. olika SKF.
De skilda förankringarna ger därigenom upphov till olika resonanser. Växelverkan vilar på dessa förutsättningar.
Med detta betraktelsesätt representerar naturkonstanterna, εο och μο, indirekt underskott och överskott i G, vid skilda rumsliga betingelser. Detta kan uttryckas som att VÄXELVERKAN enligt konceptet utgör en atomär beskrivning, som stöds av MAXWELLS EKVATIONER, och som baseras på DYNAMISK RESONANS i kombination med principerna DRP och MP.
C och L har skilda egenskaper med avseende på G, vilket ligger till grund för de samband Maxwells ekvationer beskriver. En konsekvens av detta är att det råder en form av synkronism mellan G och aktuell resonans.
Det dynamiska kan liknas vid att resonansen är ”mobil”, alltså att C och L i en konventionell elektrisk resonanskrets kan ersättas och styras som funktion av aktuella strukturer inkl. SKF. Resonansen blir därigenom ett flexibelt verktyg för växelverkan att neutralisera obalans i G, samtidigt som DYR ombesörjer rätt BALANS-förutsättningar för växelverkan p.g.a. den symmetri som kännetecknar resonansperioden.
DYNAMISK RESONANS, DYR, i kombination med principerna DRP och MP, representerar av ovanstående orsaker en unik principiell konstellation, som bidrar till tänkbara svar på aktuella basala frågeställningar.
