Grundtillståndet/Grundstatus, G, i konceptets tappning förefaller i stort leva upp till det Einstein beskrev som ”att relativitetsteorin var helt beroende av någon form av eter”. Den typ av komplex ”ömsesidig” balans konceptet beskriver är dock sannolikt unik, och inte en eter i vanlig mening.
Att formulera en grundhypotes inom fysiken baserat på vardagliga begrepp och storheter, utan att fullt ut bemästra inledande Citat A och B, samt vad medvetandet representerar, är av logiska orsaker sannolikt ett oöverstigligt problem. Det som i kapitel 3 anges som vägledande i konceptets sökande efter en grundhypotes, skall därför, i brist på bättre alternativ, betraktas som en preliminär ansats.
OBSERVERA och begrunda att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det något som det som hävdas REFERERAR till!
G bygger på antagandet att verkligheten, i vår mänskliga tappning, är en effekt/funktion av atomens struktur. Såväl matematikens regelverk som fysiken, i den form vi känner den, är förbundna med atomens struktur. Verkligheten är m.a.o. SELEKTIV till sin natur!
Det är via atomens struktur vi selektivt format vår verklighetsbild inkl. matematikens regelverk! I förlängningen blir UNIVERSUM p.g.a. denna begränsning, något långt mer omfattandet än det vårt medvetande förespeglar oss. Problemet blir inte lättare av att bilden av atomen och dess struktur är formad av medvetandet! Det är här Grundstatus, G, kommer in i bilden, som den referens som atomen kräver när svar saknas på de inledande Citat A och Citat B.
Grundstatus, G, kan ses som resultat av ett försök till sammanvägd kombination av punkterna,
- Existensens referens
- Skalär relation
- Maxwells ekvationer
- Eulers formel
- Naturkonstanterna
- Balans-begreppet
- Resonans-begreppet
- Cirkulär form
- Avig och Rät
Av föregående kapitel framgår att de fundamentala naturkonstanterna εο och μο antyder att universum är SYMMETRISKT och SKALÄRT till sin natur, och har sin grund i två olika PERSPEKTIV. Det skalära refererar till CIRKULÄR / SFÄRISK form. Konceptet beskriver vår s.k. verklighet utgående från dessa skalära och symmetriska samband och BALANS. ATOMEN representerar i detta sammanhang en typ av ”sidställning”.
Efter att ha begrundat naturkonstanterna, Eulers formel, och Maxwells ekvationer, utmynnade det i slutsatsen att ÖMSESIDIG polaritetsskiftande komplex SKALÄR BALANS råder mellan ”JAGET” och VERKLIGHETEN. I förlängningen innebär detta att G är att betrakta som en typ av strukturell BALANSFÖRMEDLANDE SPEGEL mellan JAGET och VERKLIGHETEN. Detta innebär att verkligheten strukturellt utgör NEGATIV SPEGLING, ”‒g”, till ”JAGET”, ”+g”.
Det SKALÄRA medelvärdet ges av, √+g · ‒g = ±jg
Detta motsvaras normerat av överskott (+) respektive underskott (‒) i Grundstatus, G.
ATOMEN beskrivs i konceptet som en typ av balanserad strukturell ”koncentration” (”låst obalans”) vilket här betraktas som en typ av SIDSTÄLLNING. Sidställningen kan liknas vid en strukturförskjutande polarisationseffekt. Vi bör i fortsättningen minnas att det är vi själva som ”atomer” som via den atomära strukturen ”målar” verkligheten i atomära färger. Lägg till detta att atomen inte är unik, det finns alternativ! Det är sidställningen som ger olika strukturella perspektiv, m.a.o. olika SKALFAKTORER.
Vi som atomära individer ”har toppen/sidställningen av berget atom” som utsiktsplats och REFERENS, när vi ska försöka beskriva vår ”atomära” verklighet/omgivning. Kompenserat för sidställning innebär detta atomärt att följande bekanta samband erhålls, vilket beskrivs mer detaljerat i kapitel 7,
+jg ~ jωL (induktans)
‒jg ~ 1/jωC (kapacitans)
MULTI-SKALÄRT GRUNDSTATUS erhålls som produkten +jg · ‒jg = ±g
Då j = i = ±√‒1 både kan ha positivt och negativt tecken skrivs G som
GRUNDSTATUS, ±G.
ÖVERORDNAT MULTI-SKALÄRT GRUNDSTATUS skrivs således ±jG
Viktigt att notera är alltså att då j = i = ±√‒1 representerar/uppvisar jG minst två olika skepnader. Det är denna DUALITET som resulterar i naturkonstanterna εο och μο, och i förlängningen till ljusets konstanta hastighet, c, som därigenom får en tidigare saknad förklaring.
Resonemanget som leder fram till konceptet utgår således, ur ett atomärt verlighetsperspektiv, från ett komplext metafysiskt (BSM) BALANS-resonemang baserat på, och innefattande över- resp. under-skott, i abstrakt Grundtillstånd, G. Överskott (+) och underskott (‒) härrör från STRUKTURELLA RELATIONER, och refererar till G. Den strukturella balansen ”regleras” på fältnivå via SKALFAKTOR-BEROENDE DYNAMISK RESONANS, vilket beskrivs längre fram i texten. Den i konceptet tillämpade principen för VÄXELVERKAN, VXV, eftersträvar att neutralisera/balansera obalans i det abstrakta grundtillståndet, G.
Balansering/obalansneutralisering betraktas som en typ av VXV-kommunikation atomer emellan. Grundtillståndet/Grundstatus existerar alltså inte i materiell mening utan representerar en typ av BALANSFÖRMEDLANDE SPEGEL mellan JAGET och VERKLIGHETEN.
Dualiteten i verkligheten och naturen har förmodligen sin grund i detta. Alternativen kännetecknas av SKALÄRA skillnader där olika individuella MP-förankringar ömsesidigt ger upphov till olika RIKTNINGAR/TECKEN, vilket skapar BALANS-förutsättningar.
BALANS-resonemanget som här beskrivs tilldelas därefter en utökad betydelse, och skall därför betraktas som en av flera tänkbara SKALÄRA versioner. Principen är således tillämpbar HIERARKISKT över hela skalan från BALANSKRITERIET, ΔØ till UNIVERSUM. Konsekvensen av en sådan komplex MULTI-SKALÄR balans blir att såväl definition som betraktelsesätt av både GRUNDSTATUS, G, och UNIVERSUM mer radikalt förändras.
Det är den MULTI-SKALÄRA HIERARKISKA BALANSEN som ger analogin, ”Avig och Rät”. Konceptet utesluter av det skälet inte att G i version av ÖVERORDNAT MULTI-SKALÄRT GRUNDSTATUS, representerar verklighetens balanserande SPEGLING. Om så är fallet går det inte att utesluta att UNIVERSUM, ur atomens perspektiv, är sin egen BALANSERANDE spegling.
Upprinnelsen till begreppet Grundstatus, G, var filosofiska funderingar kring begreppet EXISTERA. Frågan, Vad krävs för att något skall anses existera?, kan tyckas banal och enkel, tills försöket att formulera en trovärdig definition misslyckats. Det visade sig vara inte helt lätt.
Extra besvärligt blev det när det som avhandlas i kapitel 3, Medvetandet, togs med i bilden. För att existera krävs enligt konceptet rimligen någon typ av REFERENS/FÖRANKRING samt att det som existerar avviker i någon form från denna referens. Konceptet tillämpar, i kapitel 8 beskriven, MaskeringsPrincip, MP, för att åstadkomma denna förankring.
Maskeringseffekten kan beskrivas som att en atom, A, maskerar/neutraliserar sin egen struktur i G, och därigenom via polarisation ”förorsakar” AVVIKELSE/OBALANS relativt sin egenstruktur. Därefter utökas resonemanget till att omfatta två från varandra separerade atomer A och B, som var för sig p.g.a. MP har en obalansrelation till Grundstatus, G.
A och B behöver en typ av ”medium” för att kunna ”kommunicera” med varandra. Grundstatus, G, utgör detta ”medium”. Det innebär att A och B är ”medvetna” om varandras existens via G, och kombination av respektives atoms obalansrelation till Grundstatus, G.
Följande matematiska samband tagna från kapitel 4, förutsätter Maskerings-Princip, MP.
A-VERKLIGHET ur observatör A:s individuella perspektiv beskrivs enligt kapitel 4, och Euler, som,
e+jφ = cos φ + j sin φ Observatör B:s perspektiv är detsamma.
Interferenssambanden mellan A och B perspektiv ges ömsesidigt av,
e+jφ · e+jφ = e‒j2φ Både A och B förnimmer detta!
INTERFERENS-MEDELVÄRDET av ömsesidiga sambanden ges av
±√e‒j2φ · e‒j2φ = ±e+2φ
Detta kan ses som en separerings-effekt av den dubbel-riktade tänjningen.
TÄNJNINGS-MEDELVÄRDET ges av +e+2φ respektive ‒e+2φ som,
e+j2φ · e–j2φ = √cos2 2φ + sin2 2φ vars belopp-medelvärde erhålls som, ± 1
Tänjningarna för respektive perspektiv är således motriktade relativt varandra.
VXV-VERKLIGHET, ges av RELATIONEN (kvoten) mellan A- och B-perspektiv, som,
e–j2φ / e+j2φ = e–j2φ = cos 2φ – j sin 2φ
vars belopp-medelvärde erhålls som, ±e–jφ
VXV-KVOT-MEDELVÄRDEN ges av,√e+j2φ ·–e–j2φ = √–e0 = ± j
Vid resonemang av den typ som här förs krävs av trovärdighetsskäl en förklaring till vad som kan tänkas utgöra basal grund på fältnivå, alltså upprinnelsen till varifrån allt emanerar och/eller kan härledas. Vi söker m.a.o. den fundamentala grund som VERKLIGHETEN inkl. fenomenet TID vilar på. Grunden symboliseras med klockans ”oro” inkl REFERENS-status och BALANS. För konceptets vidkommande fyller ”Grundtillståndet”, G, detta behov på fältnivå.
I den i inledningen beskrivna väckarklockan är det den oscillerande ”oron” som bestämmer hastigheten varmed visarna och ”tiden” rör sig. Det är ”oron” inkl. dess BALANS-förutsättningar som utgör REFERENS, och anger TAKTEN för den ”TID” klockan anger.
Motsvarighet till analogin med ”orons” svängning återfinns i följande. Här föregriper vi något efterföljande kapitel och noterar att G inte är statisk till sin natur. Betraktas överskott (+) och underskott (‒) i G som en typ av strukturell dynamik medför det att DIFFERENS föreligger mellan A och B, p.g.a. deras skilda förankringar. Det är denna differens som utgör drivkälla, alltså en variant av ”emk”, som underhåller/vidmakthåller den SKALFAKTOR-BEROENDE DYNAMISKA RESONANSEN. Som följd av G stipulerad differens förnimmer A och B via växelverkan i förlängningen därigenom olika ”PERSPEKTIV”.
Detta ingåoscillation ger reaktr som ingrediens i den ”ORO” på fältnivå som kännetecknar konceptet. FÄLT-ORON:s ansskift, ±j/j, som funktion av SKF-DIFFERENS, som i sin tur är styrande för PERSPEKTIV-VÄXLING.
I efterföljande kapitel beskrivs en för konceptets växelverkan viktig princip benämnd
Dynamisk Resonans, DYR.
Utmärkande för DYR är att den spaltar upp växelverkan i ovan nämnda olika PERSPEKTIV. DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller kanske bättre en ”VXV-PROJEKTOR”. Det är alltså DYR som möjliggör ovannämnda PERSPEKTIV-VÄXLING. Kännetecknande för perspektiven är att de inkluderar G, och i viss bemärkelse BALANSERAR varandra.
Tidigare angavs att det som ofta förbises är att förnimmelsen inkl. vi själva som fysiska individer, beskrivs med hjälp av begrepp, som verkligheten och ”jaget” själv är delaktig i formandet av. Det innebär att bakgrunden till förnimmelsen i slutänden, (även p.g.a. frågeställningarna i Citat A och Citat B), kan visa sig vara ej beskrivbar via våra atomära begrepp, utan av principiella strukturella skäl, som ”SPEGEL” befinner sig utom räckhåll för det mänskliga medvetandet. Det går därför här ej att utesluta att G i förlängningen visar sig vara ett fiktivt begrepp. G kan m.a.o. visa sig vara ett atomärt substitut för ett strukturellt ”relations-fenomen” av ej materiell natur. Den i texten beskrivna sidställningen betraktad som strukturförskjutande polarisationseffekt utgör ett sådant exempel. Konceptet förbehåller sig därför av ovanstående skäl rätten till att G innefattar alt. utgör spegling.
Delta-konceptets huvudhypotes grundas av dessa orsaker på antagandet att det, i ett universellt perspektiv, ”existerar” något imaginärt/abstrakt som avviker från våra vardagliga atomära begrepp.
DubbelReferensPrincipen, DRP, har sin grund i detta balansneutrala status. G i sig behöver dock inte vara neutralt, vilket får till följd att relationen till verkligheten kan variera i vissa avseenden.
Inom parentes bör här nämnas att även begreppet TID har sin grund i dessa fältsamband. Tid förefaller alltså inte vara ett utpräglat fundamentalt fenomen, utan ingår som komponent i aktuell balans-loop inkl. resonans.
Begreppet EXISTENS medför att beskrivningen av BALANSKRITERIET, ΔØ, i kapitel 10 tilldelas en utökad betydelse, och därför skall betraktas som en av flera tänkbara NIVÅER av SKALÄRA versioner, där Grundtillståndet, G, representerar den överordnade versionen.
Sammanfattat kan Grundtillståndet, G, här ses som en logiskt betingad abstrakt bakomliggande/överordnad BALANS-förutsättning/bas för VERKLIGHETEN inkl. t.ex. de atomära begreppen RUM och TID. Skillnaden mellan olika MP-förankringar resulterar i bl.a. rum-tid och gravitation, vilket principiellt kan tolkas som att G i rummet har överordnat perspektivberoende strukturella obalansegenskaper.
G kan därigenom atomärt betraktas som en överordnad dynamisk BALANS-REFERENS. Förändringar inom ramen för atomär rum-tid har att förhålla sig till denna överordnade dynamik.
Balansresonemanget, inkl. G, utmynnar i beskrivning av en ”ömsesidig” perspektivberoende atomär VÄXELVERKAN-modell. VXV har en central roll i/för förståelsen av bakgrunden till såväl konceptet som den förnimbara verkligheten.
Inom parentes kan nämnas att jag kan för lite om ”antimateria” för att vilja yttra mig om vad detta begrepp avser och står för. Om ”antimateria” är det jag misstänker och tror, förefaller dock likheten med Grundtillståndet, G frapperande.
Likaså antyder konceptet varför universum anses bestå av lika delar materia och antimateria.
