Grunden till ΔØ återfinns i de inledande kapitlen. OBSERVERA att oavsett vad som anges som BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det något som det som hävdas REFERERAR till!
KANTRINGSKRITERIET utgör en viktig basal ”tipping point”, ingående i en komplex BALANS.
Kantringskriteriet utgör konsekvens av DIFFERENS mellan INDIVIDUELLA MP-förankringar
i G. Kantringskriteriet, A&R, refererar således indirekt även till G. A&R ger m.a.o. den position där förändringstyngdpunkten passerar den gräns där typ av komplex struktur SKIFTAR p.g.a. BALANSEN så kräver. A&R resulterar i en ”flödes-riktning” i form av en ”kedja”.
BALANSKRITERIE, ΔØ beskriver en ”länk” i den ”kedjan”, v.g. se Figur 1, 2 och 3.
){kind=link}
){kind=link}
){kind=link}
Begreppet EXISTENS medför att beskrivningen av BALANSKRITERIET, ΔØ, tilldelas en utökad betydelse, och därför skall betraktas som en av flera tänkbara SKALÄRA versioner.
Principen är m.a.o. tillämpbar över hela skalan från BALANSKRITERIET, ΔØ till UNIVERSUM.
Det är komplexiteten hos den maskerande strukturen, MP, som är bestämmande för den NIVÅ som BALANSEN syftar på. Atomen är ett exempel på maskerande struktur. Konsekvensen av en sådan komplex MULTI-SKALÄR balans blir att såväl definition som betraktelsesätt av både GRUNDSTATUS, G, och UNIVERSUM mer radikalt förändras.
Det storskaligt multi-skalära ger universum dess DYNAMIK, och det går ej att utesluta i förlängningen att verklighetens universum utgör ena halvan av ett gigantiskt 2ΔØ. En sådan hypotes innebär att universum är ett ”slutet” fenomen.
Det är den MULTI-SKALÄRA BALANSEN som åsyftas med analogin, ”Avig och Rät”.
ΔØ beskrivet koncentrerat,
- BALANS i ”basal” form”, symboliserat av ΔØ.
BALANS-KRITERIET, 2ΔØ,
- Benämns "BALANS-KONFIGURATION”, BK.
- Utgör grund för växelverkan.
- Innefattar ”riktning/orientering”.
- Har förmåga att, p.g.a. riktning, ingå som ”byggelement” i större balanskomplex.
- Kännetecknas av RIKTNINGS-BEROENDE, CIRKULÄRA, SKALÄRA, SYMMETRISKA ”DUBBEL-ROT- TÄNJNINGAR” , multi-orienterade som funktion av n·j
I VXV-sammanhanget tillämpade begrepp beskrivs via SKALFAKTORBEROENDE CIRKULÄR form i kombination med varierande skalfaktorer, SKF, och därav beroende ”dubbel-tänjningar”.
När vi tänker oss begreppet balans, är det ofta i termer som + och ‒, som eliminerar varandra. Balanskriteriet 2ΔØ kan här ses som en atomär version, med grund i matematikens regelverk. Det luriga är att de atomärt balanserar varandra när de är OLIKA STORA relativt varandra. Det är detta som beskrivs som olika SKALOR, och SKALFAKTORER inkl. ROTATION. Det är den här skillnaden i storlek som i slutänden ger oss våra atomära begrepp, t.ex. TID.
Symbolen j kan ses som en typ av ”atomärt” medelvärdet av +1 och ‒1. j = ±√+1 · ‒1
Det är utifrån detta medelvärde som BALANS skall uppfattas råda atomärt!
De i konceptet tillämpade principerna bekräftar indirekt att tecknen + och ‒, härrör från atomens strukturella ”obalans-sidställning”, som funktion av de individuella MP-förankringarna. Symbolen ±j får p.g.a. sidställningen därigenom karaktär av komplext IMAGINÄRT BALANS-NAV.
De symboliska ”sfärerna” i 2ΔØ har alltså olika ”tecken”, vilket gör att de balanserar varandra. Detta indikerar att vår verklighet kan betraktas som ett ”sidställt perspektiv” i universum. Vad detta innebär för vårt atomära perspektiv beskrivs i kapitel 13 ATOM.
Viktigt att notera är att tänjningen är DUBBELRIKTAD vilket medför en typ av SEPARERING. Den dubbelriktade tänjningen är internt cirkulärt BALANSERAD. Däremot förändras tänjningens MEDELVÄRDE (punkten blir större alternativt mindre) när ballongens storlek ändras.
Därutöver har den cirkulärt balanserade tänjningen en TÄNJNINGS-RIKTNING som ändrar tecken vid ökande respektive minskande storlek/SKF. Principen utgör basal grund för den SKF-ROTATION som följer med ändrad SKALFAKTOR.
Med dessa principer överförda till BALANSKRITERIET, ΔØ, kännetecknas ΔØ av bl.a. följande.
Respektive dubbel-tänjning är internt BALANSERAD.
De i 2ΔØ, ingående sfärerna är olika stora och har alltså skilda SKF. De olika skalfaktorerna kännetecknas av att medelvärdet av respektive dubbeltänjning i 2ΔØ varierar som funktion av SKF-differens.
Dessa SKALÄRA förändringar ger upphov till ändrade REAKTANS-egenskaper. De ändrade reaktans-egenskaper innebär/medför ändrade RESONANS-FÖRUTSÄTTNINGAR. Växelverkan kan därigenom beskrivas som DYN RESONANS som funktion av skillnad i SKALÄRA variationer och/eller egenskaper, ur respektive objekts perspektiv/förankring i G. De olika perspektiven skapar således förutsättningar för resonans av varandra beroende och relativt varandra orienterade resonanser.
VXV, inkl. NEGATIV SPEGLING ger ur skilda MP-perspektiv, via SKALFAKTORVARIATION, upphov till DIFFERENS. Denna differens beskrivs som funktion av balanskriteriet, ΔØ.
Balanskriteriet, ΔØ, är en konsekvens av i föregående kapitel beskrivet kantringskriterie, och i kapitel 4 beskrivna MATEMATISKA SAMBAND.
Citat från kapitel 8,
”Resonanscykelns periodiska balansförlopp/period stipulerar att växelverkan mellan skilda MP-förankringar, t.ex. kommunicerande atomer, A och B, sker med olika (+ resp ‒) polaritet. Något förenklat innebär det att resonans växelvis fördelar/separerar linjär och cirkulär struktur mellan A- och B-perspektiv som funktion av POLARITET.”
DIFFERENSEN är m.a.o. en funktion av att den dynamiska resonansprocessen växelvis fördelar/separerar olika perspektiv/strukturer (A- och B-perspektiv) som funktion av polaritet.
De fundamentala atomära begreppen RUM, TID och KRAFT innefattas och samverkar gemensamt i en typ av komplex VXV-BALANS-funktion, via KANTRINGS-FÖRLOPP som ”bestäms” av KANTRINGSKRITERIET och DYR.
Kantringskriteriet kan ses som en komplex ”tröskel-effekt” styrande/reglerande ”obalanskoncentrationsgraden” i relation till G.
Detta bör rimligen få konsekvenser för hur relativitetsteorin bör tolkas, ingen har dock, såvitt jag känner till, beaktat dessa samband tidigare.
