VÄXELVERKAN, VXV, baseras och tillämpas på/via, i föregående kapitel beskrivna principer, och beskriver komplex kommunikation ATOMER emellan på fältnivå, via grundtillstånd, G. VXV innefattar utöver ATOM kombination av i föregående kapitel beskrivna principer, G,
DRP, MP, DYR, 2ΔØ, och kantringskriteriet, j.
VÄXELVERKAN är överlagrad och centrerad av/via dynamisk resonans, DYR.

VÄXELVERKAN, VXV har en central roll i/för förståelsen av bakgrunden till såväl konceptet som den förnimbara verkligheten, ur ett ömsesidigt atomärt verklighetsperspektiv.
Resonemanget som varit vägledande utgår, ur detta verlighetsperspektiv, från ett komplext metafysiskt BALANS-resonemang baserat på, och innefattande över- resp. under-skott, i G. VÄXELVERKAN, VXV, eftersträvar att neutralisera/balansera obalans i detta abstrakta G.

Balansering/obalansneutralisering har sin grund i atomens strukturella ”sidställning” och betraktas/ingår som en typ av VXV-kommunikation atomer emellan. Grundtillståndet/Grundstatus existerar alltså inte i materiell mening utan representerar en typ av ”strukturella alternativ” (fält) som under vissa förutsättningar balanserar varandra.

VÄXELVERKAN, baseras på ett fältrelaterat balanserat ”TÄNJNINGS-resonemang” i stort vilande på traditionell/konventionell hållfastighetslära och flödesteknik. Växelverkan beskrivs som en ”kedja” av seriekopplade komplexa ”länkar”. BALANSKRITERIE, 2ΔØ beskriver en sådan ”länk”.
Figurerna 1, 2 och 3 visar översiktligt principerna för aktuella balans-samband.

Avgörande/extra viktigt att notera är att växelverkan beskrivs ur ett (1) MP-perspektiv. Vid växelverkan mellan atomer ”ser” respektive atom sitt INDIVIDUELLT förankrade perspektiv. De individuella MP-förankringarna skapar de för växelverkan nödvändiga förutsättningarna. Växelverkan är m.a.o. ”ÖMSESIDIG” till sin natur.

Förnimmelsen av verkligheten är funktion av DIFFERENSEN mellan MP-perspektiven! De komplexa samband som kännetecknar växelverkan baseras på varianter av Eulers formel, i kombination med att formeln tilldelas skilda förankringar/referenser via DRP och MP. Växelverkan skall alltså ömsesidigt återspegla förnimmelsen ur skilda perspektiv, och således även inkludera båda MP-perspektiven.

VÄXELVERKAN innefattar DYNAMISK RESONANS, DYR, som via SKALFAKTORER, SKF, ”SKIFTAR/VÄXLAR PERSPEKTIV” mellan olika individuella MP-perspektiv, varigenom BALANS erhålls mellan perspektiven. RELATIONEN mellan perspektiven, c, är således KONSTANT. Då MP-perspektiven är förankrade i G får det till följd att även VXV-BALANSEN är funktion av G.
Vid korrigering av avvikelse från balans via bl.a. DYR, inkluderas således även koppling till G.
Fenomenet/begreppet KRAFT härrör enligt konceptet från VXV-BALANS-AVVIKELSE. Detta kan även uttryckas mer svårbegripligt som rubbad/störd differens-balans/reaktanskvot.

I föregående kapitel beskrivs hur VXV, inkl. NEGATIV SPEGLING ur skilda MP-perspektiv, via SKALFAKTORVARIATION, ger upphov till DIFFERENS, ΔØ.
Citat från kapitel 8,
”Resonanscykelns periodiska balansförlopp/period stipulerar att växelverkan mellan skilda MP-förankringar, t.ex. kommunicerande atomer, A och B, sker med olika polaritet. Något förenklat innebär det att resonans växelvis fördelar/separerar linjär och cirkulär struktur mellan A- och B-perspektiv som funktion av POLARITET.”
DIFFERENSEN är m.a.o. en funktion av att den dynamiska resonansprocessen växelvis fördelar/separerar olika perspektiv/strukturer (A- och B-perspektiv) som funktion av POLARITET. Att DYR spaltar upp växelverkan i olika PERSPEKTIV, påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller en ”VXV-PROJEKTOR”.

Ett försök till förhoppningsvis begriplig sammanfattning av vad VÄXELVERKAN representerar skulle då kunna lyda som följer,
ÖMSESIDIG VÄXELVERKAN, i G, mellan atomer, baserad på individuellt förankrade MP-perspektiv, innefattande SKALFAKTORVARIATION och därav beroende DYNAMISK RESONANS, TÄNJNINGS-ROTATION inkl NEGATIV SPEGLING, som sammantaget via ÖMSESIDIGHETEN ger upphov till perspektivberoende komplex DIFFERENS. De atomära fundamentala begreppen RUM, TID, KRAFT och GRAVITATION refererar/härrör till/från denna DIFFERENS.

Följande punkter kan betraktas som några blandade/osorterade förtydliganden.

• De SKALÄRA förändringarna ger upphov till ändrade reaktans-egenskaper. Dessa ändrade reaktans-egenskaper innebär ändrade RESONANS-FÖRUTSÄTTNINGAR. Växelverkan kan därigenom baseras på DYN RESONANS som funktion av skillnad i SKALÄRA variationer och/eller egenskaper t.ex. typ av reaktans, ur respektive objekts perspektiv/förankring. De olika perspektiven skapar förutsättningar för resonans av varandra beroende och relativt varandra orienterade resonanser.
• DYR spaltar upp växelverkan i olika symmetriska referensberoende SKF-PERSPEKTIV. Balanskriteriet 2ΔØ symboliserar två, varandra balanserande, perspektiv, ”AVIG och RÄT”. ATOMEN är enligt konceptet en funktion av differens 2ΔØ, där ett antal 2ΔØ ingår.
• Balanskriteriet härrör från den komplexa dynamiska balansmekanism som växelvis fördelar/separerar linjär och cirkulär struktur mellan A- och B-perspektiv som funktion av POLARITET. Det innebär att verklighetens atomära storheter formas av A- och B-perspektivets relation till G. Detta är av betydelse för hur begreppet RELATIVITET skall tolkas.
• ΔØ kan betraktas som en impedans-anpassad komplex balans-länk. Länken ΔØ innefattar av balansskäl två skepnader/strukturer, och skrivs därför symboliskt 2ΔØ.
  Kännetecknande för i 2ΔØ ingående skepnaderna är att de baseras på olika skalfaktorer, SKF. Det är denna komplexa SKF-differens som ger upphov till den ”TÄNJNINGS-ROTATION” som resulterar i NEGATIV spegling, och därigenom aktuella balansförutsättningar. För att beakta de till skilda förankringar refererande 2∆Ø kan balanskriteriet skrivas som ±2∆Ø.
• Det som skiljer de två ∆Ø, ingående i 2∆Ø, är att de refererar till, av den DYNAMISKA RESONANSEN, DYR, inom ramen för VXV, SEPARERADE, projektioner.
  För att symboliskt redovisa DIFFERENSEN mellan projektionerna ”AVIG och RÄT” i 2∆Ø, inkl. kantringskriteriet mm, ritas ”avig” på periferin av ”rät”.
• DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller en typ av ”VXV-PROJEKTOR”.
  Kännetecknande för perspektiven är att de i viss bemärkelse BALANSERAR varandra.
• De olika MP-perspektiven är p.g.a. DYR-BALANSERING och därav följande symmetri principiellt till belopp LIKVÄRDIGA.
• Växelverkan avser och innefattar således ömsesidig komplex balansrelation mellan individuellt förankrade atomer, i relation till ett ur vårt verklighetsperspektiv ”speglat” och balanserande G, där vi inte kan utesluta att G i slutänden p.g.a. vår mänskliga begränsning, visar sig vara ett fiktivt fenomen.
  Enskild atom växelverkar därigenom ur sitt perspektiv, med samtliga universums atomer. Detta ger ett samband som kan betraktas som en dynamisk överordnad Σ-effekt. Grundtillståndet, G, beskrivs med koppling/referens till Σ-effekten. Av dessa skäl är den enskilda atomen ur sitt perspektiv, strukturellt förankrad i/via universum.
  Ur vårt atomära perspektiv kan därigenom G ses som ett fiktivt abstrakt överordnat tillstånd. Detta överordnade tillstånd, G, öppnar för möjligheten av ett slutet universum som dynamisk illusion.
• Sammanfattat innebär detta att ÖMSESIDIG VXV, baserad på skilda MP-perspektiv, innefattar SKALFAKTORVARIATION, TÄNJNINGS-ROTATION och NEGATIV SPEGLING, som p.g.a. ömsesidighet och resonans-symmetri sammantaget ger upphov till perspektivberoende DIFFERENS, 2∆Ø.
• Som ett alternativ baserat på vardagliga begrepp kan en starkt förenklad principiell analogi som ej gör anspråk att vara komplett, för ”kommunikationen” mellan atom A och B bestå av kulor/sfärer som simulerar fältkoncentrationer. Exponentens tecken i e^jφ representerar en typ av riktning i denna MP-förankrade komplexa process. Vi benämner atomerna A och B, och tänker oss att de genererar fält. Fälten interfererar med varandra och bildar strukturella mönster av ”förtätning” (kontraktion) och ”förtunning” (expansion), liknande kulor. A och B ”upplever” individuellt olika mönster/perspektiv p.g.a deras individuella MP-förankringar. När kulorna kolliderar med varandra deformeras de momentant. Deformationsprocessen kan betraktas som en komplex transformeringsprocess där kula A, i kollisionsögonblicket, överför såväl rörelse som moment, i komplex form, till kula B, och vice versa. Deformationsprocessen förekommer i TVÅ SKEPNADER p.g.a. de individuella förankringarna. Deformationsprocessen är m.a.o. ÖMSESIDIG till sin natur. För växelverkande atomer innebär detta att koncentrationsvariationer i form av överskott och underskott i G som analogi kan liknas vid ”tryck” respektive ”sug”. A och B förnimmer därvid interferensmönstret OLIKA p.g.a. skilda MP-förankringar.
  Olika MP-förankringar medför ömsesidigt olika skalfaktorer, SKF.
• För att besvara inledande frågor via en tänkbar atomär modell används begreppet RESONANS. När spole/induktans kopplas samman med kondensator/kapacitans bildas en svängningskrets av enklare slag. Svängningskretsen kan vara av två närbesläktade typer, benämnda seriell och/eller parallell typ. Kännetecknande för dessa svängningskretsar är att impedansen går mot min för serievarianten, och mot max för parallellvarianten, vid en viss frekvens, den s.k. resonansfrekvensen. Reproduktionsmodellen för ∆Ø bygger på analogier till detta och A&R. Vid MP och DRP uppträder resonans i olika skepnad beroende av respektive MP-förankring, och vilket är viktigt, som funktion av SKF. Detta har sin grund i produkt av Eulers ekvation, och hur tecknet ± ger upphov till reaktans-skift.