Då mitt yrkesverksamma liv till stor del ägnats åt virvelströmsteknik, baserad på utnyttjandet av elektromagnetiska fält och deras utbredning och egenskaper, har avsaknad av förklaring upplevts som både frustrerande och otillfredsställande.
Med elektromagnetiska fält avses atomärt oscillerande elektriska och magnetiska fält. Elektriska fält baseras på att ett fält uppstår mellan en negativt och en positivt laddad partikel. Det är dock enbart en teoretisk konstruktion då det inte anses finnas något fysiskt fält eller eter. Även magnetiska fält utgör en teoretisk konstruktion. Båda fälttyperna har atomärt strukturformer som innefattar de rumsliga begreppen, LINJÄRT och CIRKULÄRT.
De elektromagnetiska fälten anses fullständigt beskrivna av Maxwells ekvationer. Det är sannolikt ett korrekt konstaterande, men ”vad är höna respektive ägg”? Maxwell kombinerade via en matris, olika verifierade elektriska samband, och kunde därigenom utveckla ekvationerna ifråga. Observera dock att matrisen härleds utifrån matematik vars regelverk formats av den verklighet vi förnimmer. Lägg till detta att förnimmelsen baseras på den MASKERING som MP innefattar och bygger på. Maskeringen ger via polarisation upphov till en typ av OBALANS, där obalansen är en funktion av den maskerande strukturen. Detta kan med fog tolkas som att Maxwells ekvationer beskriver ”egenskaper” som ej nödvändigtvis behöver återspegla vad fälten egentligen representerar. Är förnimmelsen, så som beskrivs i konceptet, en NEGATIV spegling, kan Maxwells ekvationer omöjligt göra anspråk på att ge hela bilden.
Kännetecknande för den metafysik som kommer till användning inom konceptet och dess vxv, är att olika/skilda referenser tillämpas med hjälp av de unika principerna MP, DRPoch DYR. Detta framgår av figur 3.
){kind=link}
De enligt konceptet, via MP, skilda individuella referenserna, leder till att den av Maxwells ekvation beskrivna oscillation-relationen (ur atomärt perspektiv) uppträder ”förskjuten” ur respektive MP-perspektiv, vilket utgör grund för balanskriteriet ΔØ, och således även för vår verklighet. När DRP och MP förs in i resonemanget framstår alltså den relativa ”ömsesidiga” verkligheten atomärt som en typ av komplex differens mellan sinsemellan förskjutna oscillation-relationer. Det som i konceptet benämns det ”imaginära navet” representerar här ”reaktans-skiftet” (±j/j).
Den intressanta konsekvensen av detta bör vara att verkligheten, på metafysiska nivå, baseras på vxv-kombination av olika/skilda metafysiska ”sanningar”. Inom ramen för den ”atomära” verkligheten bör följden bli att det är omöjligt att definiera vad som utgör "ABSOLUT SANNING".
Materia beskrivs via de elektromagnetiska fälten och dess egenskaper. Notera här att det materiella (materia) är ett begrepp som är kopplat till (≈ en funktion av) den verklighet via tycker oss förnimma via rumtiden, och är således beroende av ”jagets” struktur. Frågeställningen om "jaget" är att betrakta som en illusion (fri från våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt verkligt (beskrivbart inom ramen för det förnimbara), är fascinerande. Så länge vi inte har det slutgiltiga svaret är det troligen omöjligt att förstå vad som döljer sig ”bortom rumtiden”, och som alternativ hänvisade till att söka atomära modeller. Frågan bör då rimligen ha den dignitet som krävs för att kunna göra anspråk på att vara en av de mer fundamentala och obesvarade frågorna inom filosofin.
Materia inkl. fälten är m.a.o. ett internt rumtiden-begrepp. Fälten kan med detta betraktelsesätt anses utgöra filosofins fundament, och i förlängningen nyckeln till svaren på de stora frågorna inom filosofin. Hård-drar vi detta resonemang så finns det således skäl att misstänka att fälten ej existerar, utan att vi, p.g.a. ”begrepps-konvertering”, enbart förnimmer effekter/egenskaper (som vi benämner fält) av något okänt, och därmed svajar även definitionen av materia.
