ATOMEN använder balanskriteriet 2ΔØ som byggelement, och kan därigenom ses som en vidareutveckling, där ett antal 2ΔØ är låsta till varandra, Σ2ΔØ, som funktion av kriteriet, A&R. Kantringskriteriet utgör konsekvens av DIFFERENS mellan INDIVIDUELLA MP-förankringar i G.
A&R, refererar således indirekt även till G. A&R ger m.a.o. den position där ”förändringstyngdpunkten” passerar den gräns ”tipping point” där typ av komplex struktur SKIFTAR p.g.a. BALANSEN så kräver. A&R resulterar i en ”flödes-riktning” i form av en ”kedja”. BALANSKRITERIE, ΔØ beskriver en ”länk” i den ”kedjan”, v.g. se figur 1, 2 och 3.

BALANS i ”basal” form” symboliseras av ΔØ.
BALANS-KRITERIET, 2ΔØ, benämns BALANS-KONFIGURATION, BK.
BALANS-KRITERIET, 2ΔØ, kännetecknas av CIRKULÄRA, SKALÄRA, SYMMETRISKA
DUBBEL-ROT-TÄNJNINGAR multi-orienterade som funktion av n·j
BALANS-KRITERIET, 2ΔØ, har förmåga att ingå som ”byggelement” i större balanskomplex.

När vi tänker oss begreppet balans, är det ofta i termer som + och ‒, som eliminerar varandra. Balanskriteriet 2ΔØ kan här ses som en atomär version, med grund i matematikens regelverk. Det luriga är att de atomärt balanserar varandra när de är OLIKA STORA relativt varandra. Det beskrivs som olika SKALOR, och SKALFAKTOR inkl. ROTATION. Det är den här skillnaden i storlek som i slutänden ger oss våra atomära begrepp, t.ex. TID.

Symbolen j kan ses som en typ av ”atomärt” medelvärde av +1 och ‒1. j = ±√+1 · ‒1
Det är utifrån detta medelvärde som BALANS skall uppfattas råda atomärt!
Symbolen ±j får därigenom karaktär av komplext IMAGINÄRT BALANS-NAV.

De symboliska ”sfärerna” i 2ΔØ har alltså olika ”tecken”, vilket gör att de balanserar varandra. De i konceptet tillämpade principerna bekräftar indirekt att tecknen + och ‒, härrör från atomens strukturella ”obalans-sidställning”, som funktion av de individuella MP-förankringarna.

Kantringskriteriet, A&R och symbolen ±j som medelvärde öppnar upp för att balanskriteriet 2ΔØ har speciella egenskaper. Konceptet betraktar t.ex. vår ATOMÄRA verklighet som ett ”SIDSTÄLLT” fenomen i universum. Vänder vi på resonemanget så innefattar balanskriteriet 2ΔØ en RELATION till atomen. Relationen skriver vi symboliskt Δt. En ”kedja” av n st 2ΔØ resulterar i TID = n·Δt

Från kapitel 10 minns vi att utmärkande för DYR är att principen spaltar upp växelverkan i olika referensberoende SKF-PERSPEKTIV.
Balanskriteriet 2ΔØ symboliserar två, varandra balanserande, perspektiv. DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor” eller kanske bättre en ”VXV-PROJEKTOR”. Kännetecknande för perspektiven är att de p.g.a. RESONANSBEROENDE VÄXLING BALANSERAR varandra enligt ovan. För att atomen som komplext fenomen skall vara balanserad behövs tillgång till något ytterligare.

Så vad finns det ytterligare att tillgå?
Balanskriteriet 2ΔØ kännetecknas av BALANS, som är SIDSTÄLLD relativt verkligheten. Sidställningen innefattar p.g.a. SKF även en typ av ”dubbel” tänjningsbaserad ”ROTATION”. Detta öppnar för principiell beskrivning av atomen!

• Börja med att betrakta balanskriteriet 2ΔØ som en typ av SIDSTÄLLD komplex symmetriskt ”dubbel-tänjd” ”BALANS-KONFIGURATION”, +jBK _SIDSTÄLLD.
• Därefter BALANSERAS balanskriteriets SIDSTÄLLNING med en INVERTERAD, ‒jBK _SIDSTÄLLD konfiguration.
• Efter balansering har en ny, mer komplex, ej sidställd, variant av ”balans-enhet” skapats, BK _NEUTRAL.
• Skillnaden mellan ”balansenheterna” är att de är ”mot-riktade” (+ / ‒) relativt varandra, men p.g.a. deras ”dubbel-riktade” tänjningsnatur är det ”±j” som atomärt skiljer dem åt.

Genom att skifta tecken kan sedan, på likartat sätt, allt fler BALANS-KONFIGURATIONER i balans skapas. ATOMEN och det periodiska systemet är exempel på detta.

Utifrån detta går det sedan även att finna förklaring till vad ”mörk materia” representerar.

Med kännedom om atomens balans-struktur finns nödvändiga förutsättningar för att därur härleda och definiera de fundamentala atomära begreppen RUM, TID och KRAFT.
ATOMEN manifesterar via VÄXELVERKAN m.a.o. RUM, TID och KRAFT. Då MP-perspektiven är förankrade i G får det till följd att även VXV-BALANSEN är funktion av G.

I kapitel 7 beskrivs DYNAMISK RESONANS, DYR, som en symmetri-reglerande princip, ingående i de ömsesidiga växelverkansambanden. Citat,
”Denna impedansskillnad används inom konceptet vid växelverkande atomer och resonans för att neutralisera/balansera koncentrations-variationer i form av överskott och underskott i G. Detta möjliggörs p.g.a. det reaktans-SKIFT som sker kring resonanspunkten, ω₀, och som kan liknas vid ett av vxv-reaktanskvoten styrt ”KOMPENSATIONS-FLÖDE” som eftersträvar balans. Det reaktans-styrda ”KOMPENSATIONS-FLÖDET” kan ur det atomära verklighetsperspektivet jämställas med att ”KOMPENSATIONS-VEKTORN” ”roterats” och ändrar riktning mot balans. Principiellt rör det sig om RESONANSENS SYMMETRI-SKAPANDE egenskaper i kombination med SKALFAKTORDIFFERENS och REFERENSSKIFT.”

• RUM:
  Konsekvens av MP och VXV, som ingår i balanskriteriet 2ΔØ   f(n x R_ΔØ)
  KOMPENSATIONS-VEKTORNS reaktans-styrda ”rotation” innefattar ”skiftad” vektorförankring som funktion av principen DYNAMISK RESONANS, DYR. Det är bl.a. detta skift som separerar SKF-sfärerna i balanskriteriet 2ΔØ.
  Detta utgör basal grund för begreppet RUM.
• TID:
  Konsekvens av RUM, MP, DYR och VXV, som ingår i balanskriteriet 2ΔØ f(n x R_ΔØ)
• RUM-TID:
  Sambandet mellan begreppen RUM och TID kan förenklat förklaras atomärt som följer.
  Väljer vi att som i konceptet betrakta begreppet TID som en referensberoende vxv-effekt av komplex skalär koncentrations-differens i relation till medvetandets ”struktur” i överensstämmelse med Eulers ekvation) inses att det skalära, inklusive definition av koncentration, för erhållande av balans, förutsätter tillgång till rums-koordinater. De för balans individuellt beroende begreppen rum och tid, s.k. ”rum-tid”, är för balans sammantaget beroende av varandra i det referensberoende atomära vxv-perspektivet. Balanskriteriet 2ΔØ symboliserar balansen, och innefattar m.a.o. såväl TID som RUM.
• KRAFT:
  Konsekvens av störd balans, som rubbad/störd differens-balans/reaktanskvot)

Det som skiljer KRAFT och GRAVITATION åt, från varandra, är sättet varpå störningen ”anbringas” och påverkar växelverkan-balans-loopen. Vid korrigering av avvikelse från balans via bl.a. DYR, inkluderas således även koppling till G.
Fenomenet/begreppet KRAFT härrör enligt konceptet från VXV-BALANS-AVVIKELSE. Notera att detta även inkluderar G:s dynamik.

Vid förekomst av relativrörelse, V, störs/rubbas DYR-regleringen av växelverkansambanden. Är V konstant stabiliseras regleringen relativt omgående (ingen störning förekommer) och ingen kraft gör sig då gällande. Om V däremot ändras över tid får det till konsekvens att regleringen får arbeta kontinuerligt sidställd relativt vilo-resonansen, vilket innebär KRAFT.

Newtons första lag säger att det behövs en kraft för att accelerera ett föremål. Newtons andra lag tar detta ett steg längre, och anger mer exakt hur accelerationen beror på kraften. Lagen stipulerar att, Om ett föremål med massan m accelererar med accelerationen a och utsätts för kraften F så gäller F= ma där a =m/s² , samt att kraften verkar i samma riktning som accelerationen. Detta överensstämmer med konceptets slutsatser.

GRAVITATION som begrepp kan ses som kusin till begreppet KRAFT. Kortfattat beskrivet är gravitationskraften en variant av konceptets beskrivning av KRAFT, som konsekvens av störd vxv-balans som funktion av universums dynamik.