RELATIVITET och relativitetsteorin är välkända begrepp inom fysiken. Relativitetsteorin är universellt accepterad, och anses ”bevisad bortom varje rimligt tvivel”. Relativitetsteorin innefattar två delar, den speciella, som är giltig då gravitationskrafterna kan försummas, och den allmänna, som även inkluderar gravitationen.

Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR, formulerades av Albert Einstein 1905.
ESR anses alltså experimentellt mycket väl bekräftad.  Inga avvikelser från de resultat relativitetsteorin förutsäger har sålunda kunnat påvisas. ESR baseras på postulatet att ljusets hastighet, c, är absolut konstant, oberoende av eventuellt förekommande relativrörelse, V.

Att mot ovanstående bakgrund komma på idén att ifrågasätta ESR är givetvis befängd, därom råder det inget tvivel. Föreliggande koncept/patentansökan redovisar dock ett något annorlunda alternativt sätt att förklara och tolka den Speciella Relativitetsteorin, ESR. Konceptet hävdar alltså inte att ESR är felaktig, men att ESR inte redovisar hela sanningen. En sådan feltolkning kan i värsta fall resultera i att ESR ger upphov till div felaktiga slutsatser, bl.a. ang universums natur och egenskaper.

Då relativitetsteorin av forskarvärlden anses ”bevisad bortom varje rimligt tvivel”, har det varit av intresse att ta reda på hur ESR är verifierad, och om det trots allt går att finna några ev. svagheter i resonemanget. Det visar sig då att facklitteraturen beskriver Lorentz-Transformationen, LT, och Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR, utan att redovisa definition av RUM och TID, och ej heller hur principerna för växelverkan mellan atomer involveras i teorierna. Detta fick mig att misstänka att det kanske finns ”en hund begravd” här.

Såvitt jag känner till har Einstein alltså inte redovisat någon genomarbetad övergripande principiell förklaring av teorin, utan utgått från Lorentz-Transformationen, LT, och postulat ang c, och därutöver baserat resonemanget på några enkla tankeexempel.

De tankeexempel Einstein använde i arbetet med ESR beskrivs med vardagliga atomär begrepp och storheter, m.a.o. det vi förnimmer via vårt medvetande. Då det saknas viktiga definitioner i relativitetsteorin är det svårt att hävda att relativitetsteorin är behäftad med fel, p.g.a. att aktuella fenomen kan tolkas olika beroende av hur definitionerna utformas.
Däremot anser jag att det finns skäl att misstänka att teorin feltolkas, då den enligt min uppfattning inte är komplett i sin nuvarande form.

I tidigare kapitel beskrivs hur, resonanscykelns periodiska balansförlopp/period stipulerar att växelverkan mellan skilda MP-förankringar, t.ex. kommunicerande atomer, A och B, sker med olika polaritet. Något förenklat innebär det att resonans växelvis fördelar/separerar linjär och cirkulär struktur mellan A- och B-perspektiv inkl. relation till G (DYR-växling).
Under resonanscykelns positiva halv-period ryms för A således både ett expansions- och ett kontraktions-perspektiv, och under resonanscykelns negativa halv-period ryms för B motsvarande, men då till sin natur som negativt och inverterat. TID enligt konceptet, är således inte ett ”ABSOLUT” fenomen, utan ingår i en metafysiskt baserad växelverkan, VXV.
TID ingår alltså som ”del-ingrediens”/”byggelement” i vxv-samband, inom ramen för växelverkan. Det innebär att tidens natur/egenskap variera beroende av ur vilket VXV-PERSPEKTIV begreppet tid betraktas. I ”korgen tid ligger alltså både äpplen och päron” varför man får bestämma sig för vilken smak man önskar sig. ESR förefaller dock inte göra någon åtskillnad!

VÄXELVERKAN inkl. RUM och TID är överlagrad och centrerad av/via dynamiska resonans, DYR. Då DYR är kopplad till G medför det att VXV via DYR kontinuerligt anpassar sig till G.
I kapitel 7 beskrivs DYNAMISK RESONANS, DYR, som en symmetri-reglerande princip, ingående i de ömsesidiga växelverkansambanden.

Vid frånvaro av relativrörelse, V, reglerar DYR växelverkansambanden så de intar något vi kan benämna ”vilo-resonans”. Vid ”vilo-resonans” råder ”optimal” resonans, vilket återspeglas i ”skalan” på balanskriteriet 2ΔØ. Begreppet TID är direkt avhängigt av storleken på balanskriteriet 2ΔØ.

Vid förekomst av relativrörelse, V, störs/rubbas DYR-regleringen av växelverkansambanden. Reglerstörningen medför att växelverkan ”GÅR UR RESONANS” på klassiskt resonansmaner. Detta resulterar i att ”skalan” på balanskriteriet 2ΔØ ändras, och därmed även ”skalan” för TID. Reglerstörningen förorsakar försämrade resonansförutsättningar, och därmed ”kortare” TID. Det är exakt detta LT och ESR konstaterar, enbart utgående från förnimbar verklighet.
OBSERVERA att effekterna av att växelverkan ”går ur resonans” omfattar mer än så, då relationen till G ändras vid förekomst av relativrörelse, V!
Enkelt uttryckt ändras relationen till G vid relativrörelse, men vår verklighet förändras inte, då de atomära begreppen vi använder refererar till den av DYR skapade vxv-symmetrin.
När växelverkan ”GÅR UR RESONANS” p.g.a. DYR-anpassningsprocessen till V, ändras även ”regler-positionen” i förhållande till universums dynamik.

ESR, och Lorentz-transformationen, LT, härrör från observatörens individuella förankring och det perspektiv detta erbjuder. ESR och LT beaktar således inte effekterna på relationen till G vid relativrörelse, V, och av i föreliggande koncepts beskrivning av växelverkan inkl. principerna DRP, MP och DYR. Konceptets förklaring av relativitet skiljer sig därigenom markant från ESR.

Denna skillnad härrör även den från i kapitel 7 beskriven DYNAMISK RESONANS, DYR, som en symmetri-reglerande princip, ingående i de ömsesidiga växelverkansambanden.
Citat,
”Denna impedansskillnad används inom konceptet vid växelverkande atomer och resonans för att neutralisera/balansera koncentrations-variationer i form av överskott och underskott i G. Detta möjliggörs p.g.a. det reaktans-SKIFT som sker kring resonanspunkten, ω₀, och som kan liknas vid ett av vxv-reaktanskvoten styrt ”KOMPENSATIONS-FLÖDE” som eftersträvar balans.
Det reaktans-styrda ”KOMPENSATIONS-FLÖDET” kan ur det atomära verklighetsperspektivet jämställas med att ”KOMPENSATIONS-VEKTORN” ”roterats” och ändrar riktning mot balans.
Principiellt rör det sig om RESONANSENS SYMMETRI-SKAPANDE egenskaper i kombination med SKALFAKTORDIFFERENS och REFERENSSKIFT.”

Den relativistiska effekt som enligt ESR uppträder vid relativrörelse, V, förekommer, kan även den knytas till det ovan beskrivna REAKTANS-SKIFTET.
SKIFTET aktiveras som funktion av om V är riktad MOT alternativt FRÅN observatören.

Följande beskrivning av bakgrunden till ESR verifierar/styrker konceptets uppfattning.
För att mer detaljerat förstå LT och ESR, väljer vi att utgå från följande exempel. Exemplet överensstämmer i stort med exempel universiteten använder i undervisningen.
Låt oss först betrakta två koordinatsystem XYZ respektive X´Y´Z´.
Systemen rör sig relativt varandra längs X-axeln, med relativrörelsen v.
Två observatörer, O respektive O´, befinner sig i origo i respektive koordinatsystem. Initialt synkroniseras observatörernas klockor när systemen inledningsvis sammanfaller,
så t = t´= 0.
Vid t = 0 sänds en ljuspuls som enligt O når punkten P vid tiden t.
Vi betraktar, rätt eller fel, ljuset i våra vanliga rumskoordinater, varför ljusets sträcka kan skrivas, för O som x² + y² + z² = c²t² och för O´ som x´² + y´² + z´² = c²t´²
P.g.a. att O´ rör sig längs X-axeln ger symmetrin mellan de två koordinatsystemen att y = y´ och z = z´.
För x´= 0 är x = vt bör relationen för x´ vara x´= k(x – vt) , där k är en konstant.

Enligt Einsteins postulat är ljushastigheten, c, konstant i båda koordinatsystemen, varför tiden t inte kan vara lika med t´, alltså t ≠ t´.
Antag att t = a(t – bx) där a och b är konstanter, och använda detta uttryck i ekvationen för O´. Vi erhåller då, k²(x² + v²t² - 2vxt) + y² + z² = c² a²(t² + b²x² - 2bxt) som kan skrivas om som, (k² - a²b²c²)x² - 2(k²v - ba²c²)xt + y² + z² = (a² - k²v²/c²)c²t²

Genom att jämföra denna ekvation med termerna i ekvationen för O inses att,
k² - a²b²c² = 1 och k²v - ba²c² = 0 samt a² - k²v²/c² = 1
Vi har nu tre ekvationer och tre obekanta. Löser vi ut de obekanta erhålls,
k = a = 1 / √ 1 - v²/c² vilket brukar skrivas g =1 / √ 1 - v²/c²
Notera möjligheten att skriva, g = ±1 / √ 1 - v²/c² Låt oss anta att t = a(t + bx) där a och b är konstanter, och använda detta uttryck i ekvationen för O´, varvid vi erhåller den inversa transformationen, k²(x² + v²t² + 2vxt) + y² + z² = c² a²(t² + b²x² + 2bxt).
Detta kan skrivas om som, (k² - a²b²c²)x² - 2(k²v - ba²c²)xt + y² + z² = (a² - k²v²/c²)c²t² , och ger samma resultat som ovan.

Ovanstående visar i korthet principen för Lorentz-transformationen, LT, och ger,
T_V = T_O √ 1 – (V/C)².
T_V är den långsammare egentid som anses gälla internt för det iakttagna systemet enl. ESR.

DELTA-konceptet redovisar hur vår förnimbara verklighet förnims BALANSERAD. Så långt förefaller alltså ESR leverera rätt svar i överensstämmelse med påståendet, ”bevisad bortom varje rimligt tvivel”. Det ESR inte redovisar är att ESR utgör en konsekvens av via DYNAMISK RESONANS, DYR, överlagrad BALANS-EFFEKT refererande till G!

Enligt konceptet är bakgrunden till T_V = T_O √ 1 – (V/C)² resonans.
Denna resonans är ÖVERLAGRAD universums dynamik via DYR. Resonans innebär här att anpassningen till G är optimal. Detta optima gäller vid frånvaro av relativrörelse, V.
Vad detta utelämnande innebär för synen på universum, och synen på relativitet, förefaller ingen ha tänkt på, och än mindre beaktat.

ESR som isolerat fenomen, ingående som del i balansloopen, överensstämma med konceptet, men redovisar inte det överordnade samband i vilka ESR verkar passa in. RELATIVITET som atomärt begrepp refererar primärt enligt konceptet till komplex VÄXELVERKAN inkl. principerna DRP, MP och DYR, och det imaginära vxv-medelvärdet.
Observera att den överordnade ”mastern” för detta utgörs av Grundstatus, G. Detta samband omnämns inte i litteraturen.

Att isolerat hävda att tiden är relativ utan att förklara de överordnade kringliggande samband som krävs, får mig att tro att ESR inte är komplett, utan saknar beskrivning av viktiga samband. Att då oreserverat beskriva universums kännetecken och egenskaper, som t.ex. Big-Bang, ålder, expansion, mm, utan att ta hänsyn till detta, förefaller vara ett utslag av mänsklig hybris.
Enkelt uttryckt förefaller m.a.o. UNIVERSUM vara överordnat vår verklighet, den s.k. rumtiden. Konsekvensen av detta bör rimligen bli att relativitet ej gäller generellt för universum, utan manifesteras av atomen, och i förlängningen atomens samband och relation till G.

Då ljushastigheten c har en central roll i ESR kan det vara motiverat att kommentera c.
Ljushastigheten c i vakuum kan härledas ur Maxwells ekvationer, varför ljuset, ”fotonen”, betraktas som ett specialfall av de elektromagnetiska fälten. Genom att kombinera Ampere-Maxwells lag och Faradays lag, kan följande ekvationer matematiskt härledas,
∂²E / ∂x² = μ_ο · ε_ο · ∂²E / ∂t²
∂²B / ∂x² = μ_ο · ε_ο · ∂²B / ∂t²
Genom att därefter jämföra dessa ekvationer med en generell vågekvation,
∂²y / ∂x² = 1/v² · ∂²y / ∂t²
dras slutsatsen att, c, är absolut konstant, c = 1 / √ ε_ο μ_ο , utan närmare förklaring.
Kanske jag missuppfattar något men detta förefaller inte vara en stringent härledning! Mitt intryck är att man inte förstår bakgrunden, utan bygger på ett antytt samband. Inget av fenomenen TID och VÄG definieras, och då givetvis inte heller HASTIGHET.
c beskrivs därtill ofta som en reell naturkonstant. Till skillnad mot ESR, redovisar konceptet, via balanskriteriet, 2ΔØ, förslag till härledning av c.

I tidigare kapitel beskrivs hur, resonanscykelns periodiska balansförlopp/period stipulerar att växelverkan mellan skilda MP-förankringar, t.ex. kommunicerande atomer, A och B, sker med olika polaritet. Något förenklat innebär det att resonans växelvis fördelar/separerar linjär och cirkulär struktur mellan A- och B-perspektiv inkl. relation till G (DYR-växling).
Under resonanscykelns positiva halv-period ryms för A således både ett expansions- och ett kontraktions-perspektiv, och under resonanscykelns negativa halv-period ryms för B motsvarande, men då till sin natur som negativt och inverterat.

FIGUR 1 visar en förenklad bild av växelverkan-kommunikationen mellan atom A och B. Figuren illustrerar de samband som överlagrade G representerar relativitetsbegreppet. Figuren bekräftar att relativitet har en mer komplex bakgrund än det postulat ESR åberopar.

Den DYNAMISKA RESONANSEN, DYR, synkroniserad med G, reglerar symmetrin i figuren. Detta är illustrerat med, OSC_DYR : Oscillations-skift = ”Perspektiv-växling”.

FIGUR 2 visar hur den atomära C-RELATIONEN är konstant p.g.a. DYR men så är inte fallet med de metafysiska relationerna/sambanden!
ROTATIONEN, ROT, är ej atomärt förnimbar p.g.a. att den balans-mässigt är dubbelriktad.

FÖRNIMMELSEN är p.g.a. ROT en NEGATIV SPEGLING.
Hastigheten från objektet som studeras och förnims uppfattas därigenom som -C. Konverteras den NEGATIVA SPEGLINGEN, ”rätt-vänds” vektorn.
Betraktas -C_IM som +C_IM erhålls hypotenusan som √C² + C² = √2C² = C√2
Inom ramen för växelverkan gäller detta ömsesidigt för kommunicerande atomer. Ömsesidigheten ger √2 · C√2 = 2C
DYR-växling innebär perspektiv-växling, vilket ger 2C/2 = C = c

Detta visar att c inte är den ”rena” hastighet som ESR antyder, utan refererar till olika relativt varandra ”förskjutna” perspektiv, där det principiellt rör sig om RESONANSENS SYMMETRI-SKAPANDE egenskaper i kombination med SKALFAKTORDIFFERENS och REFERENSSKIFT.”

Refererande till ovanstående och tidigare text kan konceptets alternativa beskrivning av begreppet relativitet sammanfattas enligt följande vid förekomst av relativrörelse, V.

RE A-PERSPEKTIV LIN→TID-påverkan, refererande till medelvärdet av ±c : ±jC 

√(+C + V)(–C + V) / ±jC = √(‒C² + V²) / ±jC = jC√1‒ (V/C)² / ±jC  = ±√(1 ‒ (V/C)²)   +V
√(+C ‒ V)(–C ‒ V) / ±jC = √(‒C² + V²) / ±jC = jC√1‒ (V/C)² / ±jC  = ±√(1 ‒ (V/C)²)   ‒V

IM A-PERSPEKTIV ROT→MASS-påverkan, refererande till medelvärdet av ±jc : ±C 

√(+jC + V)(–jC + V) / ±C = √(+C² + V²) / ±C = C√1+ (V/C)² / ±C = ±√(1 + (V/C)²)  +V
√(+jC ‒ V)(–jC ‒ V) / ±C = √(+C² + V²) / ±C = C√1+ (V/C)² / ±C ±√(1 + (V/C)²)     ‒V

Vid utvärdering av begreppet relativitet är det värdefullt att känna till binomial-teoremet. Teoremet visar att √(1 + (V/C)²) ≈ 1 / √(1 – (V/C)²) vid små värden på V, och vice versa. Notera tecknen i ovanstående uttryck, ±√(1 + (V/C)²). Binomial-teoremet säger att det negativa uttrycket ‒√(1 + (V/C)²) är i stort likvärdigt med +√(1 + (V/C)²).
DYR påminner i sin funktion om en ”filmprojektor”, eller kanske bättre en ”VXV-PROJEKTOR”. Det är VXV-skiften i ”DYR-projektorn” som medför att serieutvecklingen inte är absolut exakt. ESR förefaller inte skilja på ”äpplen och päron”!

Så som ESR är härledd ovan, satt i relation till konceptets resonemang, så förefaller alltså ESR inte vara komplett. Relationen/beroendet till/av ”mastern” G är t.ex. helt utelämnad.