GRAVITATION är den attraherande kraft som massor ömsesidigt utsätter varandra för. Gravitation, även benämnd tyngdkraft, är en av universums fyra fundamentala krafter. Gravitationskraften regerar och dirigerar som universums mäktiga master och regent. Trots detta tillhör gravitationen en av vetenskapens största gåtor. Faktum är att forskarna inte kan förklara vad gravitation "är" på något mer grundläggande sätt, de vet bara hur den beter sig.
Koncept presenterar till skillnad däremot ett principiellt förslag till vad gravitation representerar.

En av de större frågorna, som ännu saknar svar, berör hur gravitationskraften överförs. En del forskare är av uppfattningen att det rör sig om en partikel, graviton, som förmedlar kraften, men har trots stora ansträngningar och kostnader ännu inte lyckats ”ta den på bar gärning”.
Vad gäller konceptet så är gravitationen förklarad på ett principiellt rent sätt i figur 3. 

De fyra fundamentala krafterna i naturen är enligt facklitteraturen,

• Svag
• Stark
• Gravitation
• Elektromagnetisk

Enligt konceptet är det dock SAMMA basala växelverkan-mekanism, i olika tappning, som döljer sig bakom dessa begrepp.

Gravitation sägs vara en av de minst utforskade krafterna. Det är anmärkningsvärt, då det rör sig om ett fundamentalt begrepp inom fysiken. Kunskap om gravitationen, och dess bakomliggande orsaker och principer, ger oss bättre möjligheter att förstå universums natur och egenskaper.
Begreppet gravitation har därför en viktig överordnad verifierande roll att fylla i konceptet.

Det första försöket att beskriva gravitationen gjordes av Isaac Newton. Han medgav dock att han inte hade en aning om hur en sådan ”verkan på avstånd” fungerade rent fysikaliskt.
Via Einsteins allmänna relativitetsteorin ges gravitationen en mer fantasifull tolkning, som en krökning av rummet. Vad vi ser som en kraft som får massor att dras/accelerera mot varandra är då en konsekvens av att de färdas i ”räta linjer” i denna böjda rumtid. Tro det, den som vill, men här behöver jag nog inte påminna om att bl.a. såväl rum som tid saknar basal förklaring. Kvantmekaniken slutligen förutsäger att gravitation liksom andra krafter förmedlas av en partikel, som man valt att benämna graviton.
Gravitonen är dock, såvitt jag känner till, ännu ej experimentellt verifierad. Ingen av dessa beskrivningar ger en tydlig och välförankrad bild av vad gravitation i grunden representerar.

Newtons gravitationslag innebär att två kroppar dras mot varandra med en kraft som är proportionell mot kropparnas massor och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan dem,

F₁ = F₂ = G · m₁/r · m₂/r = G · m₁·m₂ / r²    där,

m = massa
r = avståndet mellan kropparnas masscentra
G = en universell proportionalitetskonstant, gravitationskonstanten ≈ 6,7 · 10^-11 m³ kg^-1s^-2
Denna ekvation, som p.g.a. symmetri-skäl är riktningsoberoende, representerar det statiska fallet, när hastigheten mellan m₁ och m₂ är noll.

Mot denna märkligt skakiga bakgrund är avsikten med föreliggande text att, så enkelt det nu låter sig göras, presentera ett förslag på vad begreppet gravitation, enligt Delta-konceptet, representerar. Även här är det MP och DYR som leder fram till en principiellt enkel förklaring.

Kortfattat beskrivet är gravitationskraften en variant av konceptets beskrivning av KRAFT, som konsekvens av störd vxv-balans. Det som skiljer KRAFT och GRAVITATION åt, från varandra, är sättet varpå störningen ”anbringas” och påverkar växelverkan-balans-loopen. I gravitationsfallet är störningen en funktion av G-dynamik-differens mellan inom växelverkan aktuella MP-förankringar.

I kapitel 7 beskrivs DYNAMISK RESONANS, DYR, som en symmetri-reglerande princip, ingående i de ömsesidiga växelverkansambanden. Citat,
”Denna impedansskillnad används inom konceptet vid växelverkande atomer och resonans för att neutralisera/balansera koncentrations-variationer i form av överskott och underskott i G. Detta möjliggörs p.g.a. det reaktans-SKIFT som sker kring resonanspunkten, ω₀, och som kan liknas vid ett av vxv-reaktanskvoten styrt ”KOMPENSATIONS-FLÖDE” som eftersträvar balans.
Det reaktans-styrda ”KOMPENSATIONS-FLÖDET” kan ur det atomära verklighetsperspektivet jämställas med att ”KOMPENSATIONS-VEKTORN” ”roterats” och ändrar riktning mot balans. Principiellt rör det sig om RESONANSENS SYMMETRI-SKAPANDE egenskaper i kombination med SKALFAKTORDIFFERENS och REFERENSSKIFT.”

Vid frånvaro av relativrörelse, V, reglerar DYR växelverkansambanden så de intar något vi kan benämna ”vilo-resonans”.
Vid ”vilo-resonans” råder ”optimal” resonans, vilket återspeglas i ”skalan” på balanskriteriet 2ΔØ.
Vid förekomst av relativrörelse, V, störs/rubbas DYR-regleringen av växelverkansambanden. Är V konstant stabiliseras regleringen relativt omgående (ingen störning förekommer) och ingen kraft gör sig då gällande. Om V däremot ändras över tid får det till konsekvens att regleringen får arbeta kontinuerligt sidställd relativt vilo-resonansen, vilket innebär KRAFT.

Om kraft i form av GRAVITATION förekommer trots frånvaro av relativrörelse, V, blir slutsatsen att någon annan obekant störning finnas närvarande. Denna ”obekanta” störning härrör enligt konceptet från UNIVERSUMS DYNAMIK och MP.

Citat från kapitel 6, Grundstatus,
”ÖVERORDNAT MULTI-SKALÄRT GRUNDSTATUS erhålls som +jG · ‒jG = +G
Tidigare angavs att det som ofta förbises är att förnimmelsen inkl vi själva som fysiska individer, beskrivs med hjälp av begrepp, som verkligheten och jaget själv är delaktig i formandet av. Det innebär att bakgrunden till förnimmelsen i slutänden, (även p.g.a. frågeställningarna i Citat A och Citat B), kan visa sig vara ej beskrivbar via våra atomära begrepp, utan av principiella och/eller strukturella skäl, som ”SPEGEL” befinner sig utom räckhåll för det mänskliga medvetandet.”

Det MULTI-SKALÄRA innebär att G har kapacitet att balansera verkligheten, och i vissa avseenden har flödes-egenskaper som balanskriteriet, 2ΔØ men nu på en gigantisk större nivå. Dessa överordnade flödes-egenskaper benämns, UNIVERSUMS ÖVERORDNADE DYNAMIK. Notera att denna ”flödes-dynamik” i universum pågår kontinuerligt, och är komplex till sin natur. Newtons gravitationslag är således en ”småsignal parameter” i det universella sammanhanget. Vid korrigering av avvikelse från balans via bl.a. DYR, inkluderas även koppling till G.
VXV-kommunicerande atomer är via MP synkroniserade med G. Störningen som resulterar i gravitationskraft är därigenom en funktion av dynamik-differens mellan aktuella MP-förankringar.

GRAVITATION utgör en effekt av VXV-kommunikation mellan atomer enligt figur 3.
Detta kan även uttryckas/beskrivas som att gravitationen representerar det ”baksug” som flödes-underskottet i VXV-kommunikationen ger upphov till, i relation till atomen.

Om det inte vore för att kvantmekaniken (enligt litteraturen) förutsäger att gravitation förmedlas av en partikel, som benämns graviton så skulle jag tolka figur 3 som att gravitation representerar en perspektivberoende imaginär underskottseffekt i G.

”Det är via G-strängen universum sjunger sin sång.”